Maddz

Vet egentligen inte varför jag satte mig här. försöker verkligen intala mig att gå tillbaka till sängen igen och försöka sova igen.
Men till vilken mening? ser verkligen inte en enda anledning till att ja ska gå tillbaka och envisas med att försöka sova när jag vet att det inte går.
Känner mig bara så löjlig. Jag må ha sagt flera ggr att detta är första gången på flera år som ja verkligen är "ensam". Fråga mig inte varför, men när jag låg vaken i sängen och funderade så slog det mig.. Jag är verkligen ensam...
Förut var det bara en lättnad, att känna att man var fri att leva livet. Men nu är det bara en plåga..
Jag må vara gnällig, och jag känner mig nästan lite patetisk som sitter o klagar över en sån här sak, men jag klarar inte av att vara ensam. Jag är van vid att alltid ha någon för mig.
Jag står inte ut, är så svårt att förklara. Jag gråter för hur mitt liv ser ut, men det leder även till att ja gråter för att jag tycker jag är löjlig som ens orkar lägga energi på såna tankar.. allt är bara en ond cirkel...
känner bara för att skrika...
skrika ut alla meningslösa tankar ur min kropp...
Jag står inte ut längre...
Jag förstår inte...

Jag gjorde valet att ge upp en del av mitt liv, problemet är bara att ja känner att jag snart ger upp resten av mig själv också. Min vilja att kämpa har snart tagit slut...